Från torparlivets helg och vardag i Sunnerbo

Ur tidningsurklipp av Axel Johansson.

Minnen från Södra Torp

När Hilda fyllde 60 år var det fest och barnen samlades kring sin avhållna mor. Bland hyllningarna hade dottern Karin bosatt i Stockholm skrivit ett vackert häfte med 31 tätt maskinskrivna sidor Till Mor vari hon berättade sina barndomsminnen. Det är lite plock ur detta vi skall i dag sysselsätta oss med.

Karin skriver: Jag kan inte fatta hur mor hann med allt. Laga mat till lastningskarlarna, sy och hålla rent om 5 ungar. Mor förde böcker över utgifter och inkomster, samt dagböcker som mor gömde. Överst på varje sida av dagböckerna stod alltid -Dagar som gått kommer aldrig igen, så lyder växlingens bud. -Mor förstod mer än de flesta att taga vara på livets poesi, och såg alltid livet från den ljusa sidan.

I april 1913 flyttade föräldrarna till Södra Torp och hon skriver: Här hade stugan stått öde i två år så det fanns brister och fallfärdigheter överallt och massor med råttor i stugan. Jorden var dåligt skött, åkerlapparna små och steniga, samt igenvuxna varför det knappt var födan till en ko.

Köket var litet och mörkt utan förstuga och dörren var så otät att under vintern yrde stora drivor in i köket, och i vattenspannen var det ofta tjocka lager av is. Men tillägger Karin: Här på Södra Torp var vackert, skogen stod runt om, björkar, aspar, tallar och granar bildade liksom ett hägn, en mur kring den lilla rödmålade stugan. Luften var frisk och ren och här bodde liksom friden och lugnet.

Så berättas om de många besvärligheterna i hemmet men tillägges: I det enkla torpet bodde trots allt lyckan och harmonin. Av kärleken till hemmet och den egna torvan slogs djupa rötter, som än i dag finns kvar, trots att Södra Torp nu står öde och förfallet. Lyste icke själva gräset grönast, på den plats där jag som barn har lekt, tillägger Karin.

Så kom tiden då barnen skulle gå till skolan den 6 km långa vägen till Viggåsa. Den äldsta dottern Ester var stor och kraftig och klarade det bra men det gick sämre för de båda yngre syskonen Svea och Göta, vilka måste ledsagas genom den mörka skogen, och så skrev Mor Hilda en dag i sin dagbok:

"Barnen är 6 som vi kalla för våra, måtte de bli snälla och aldrig nån såra, alltid vara lydiga mor och far så får vi njuta lycka på vår ålders dar. Ester är störst utav flickorna alla, van att vägen till Viggåsa knalla, Svea och Göta är mindre till växten därför klarar de sämre den texten. Följa dem var morgon möta dem var kväll, det är bättre än höra jämmer och gnäll"...

En annan gång skrev Hilda: "Vägen går över mossar och madar, ofta i vatten till knäna man vadar". Karin berättar om sin mors förlossningar när barnmorskan kom och mor hade sagt att hon skulle ha med sig ett litet barn. Barnen var förskräckta då de hörde mors jämmer. Och på barnens många frågor lämnades intet svar, allt blev för oss så mystiskt och hemlighetsfullt.

Missväxtåret 1917, var det mycket svårt och ofta var den enda maten ugnsstekt potatis doppad i salt. Hilda brukade gå bort och arbeta i Byholma och kom då ofta sent hem om kvällarna men barnen ville inte sova förrän mor kom, då det ofta bjöds på något extra, några hålkakor som barnen fick dela med lite smör på.

Karin skriver att mor alltid var förtrogen med skogen, dess skrämmande kuslighet kände hon ej till, blott dess lugn och frid. Skogen var hennes tyste vän, och vid dess sus grät hon många gånger ut sin sorg. Ibland brukade barnen tända en lykta och gå ut i den mörka höstkvällen för att möta mor då hon kom hem från arbetet.

Karin tillägger: "Många trötta vandringar har mor gjort, värst var det kanske att gå ut och försöka skaffa foder till djuren vilket tog slut varje vår". Karin berättar om den i förra artikeln omnämnda besvärliga sjukresan till Piksborg och hur glada barnen blev då mor kom hem, visserligen sjuk och trött, och hur mor satt i gungstolen framför brasan och grät. "Vad förstod väl vi barn, vi levde i lycklig okunnighet om strider och bekymmer. Det var mången gång en bekymrad far och mor som talade om var de skulle skaffa bröd till de tolv munnarna.

Karin berättar hur snälla folk var då barnen gick i småskolan i Byholma. Så räknar hon upp en del namn som Tina Samuelsson, Dahlströms, Svenssons och Strandbergs med flera och tillägger: Måtte de alla fått lön och välsignelse för denna godhet. Särskilt Tina var för oss idealet av en människa och vi såg upp till henne med varmaste beundran över allt hon ägde. I vår värld var hon den rikaste vi visste.

Det berättas om hur söndagarna tillbringades i torpstugan då allt onödigt arbete var förbjudet. Sedan mor tvättat och kammat barnen, knutit hårbandet och tagit på barnen rena förkläden, samlades familjen, far alltid i en nytvättad skjorta, så lästes predikan högt, ibland av far eller av någon av barnen, då vi tävlade om vilken som kunde läsa bäst, detta skänkte en vacker helgdagsfrid i det lilla hemmet.

Julfirandet

Ett intressant kapitel är hur jularna firades på Södra Torp. Redan tidigt på hösten hade barnen utsett vilken gran som skulle bli deras julgran. Mycket av julförberedelserna får förbigås men vi vill nämna pepparkaksbaket. Barnen hade blivit lovade att få var sin bit av degen och själva forma sina kakor och figurer, och så delades ut en bit deg till varje barn vilka hette Svea, Göta, Elin, Ralle, Kajsa, Sven, Maj, Elsa, Viktor och Eva. Nu fick de tio barnen tävla om vem som var duktigast.

Karin skriver: För alla våra vackra, ljusa barndomsjular, för de sällsamma minnen de lämnat kvar har vi mor att tacka. Mor som aldrig sparade sig när det gällde att göra julen så trevlig och glad som möjligt. Hon var så uppfinningsrik och knepig med allt. Det fanns ju inga större resurser att tillgå, och dock fanns det säkert ej många som firade julen i en så sann och äkta glädje som vi barn. Ingen hade så fin julstuga som vi. De nya eller nytvättade trasmattorna på det nyskurade trägolvet, den vitkritade spisen med de blå fläckarna, girlangerna, julduken i taket med de röda äpplena och kulorna, halmkronan som snurrade i ett, jularken över soffan, och inte att förglömma julkärven som sattes upp julafton. Allt detta som var symboler, skapade en sällhet i barnahjärtan utan like.

Dagen innan julafton skulle vi alla bada. Ett träkar bars in och så började mor med den minste och fortsatte uppåt, tills vi blev för stora och ej kunde få plats i baljan. Julafton var den stora väntansdagen. Då vaknade vi vid att klockan spelade "Du gamla, du fria" och på stolarna vid sängarna brann julgransljus och vid varje kopp låg en hög julekakor och mitt i stugan stod mor och önskade en god jul. Åh, du sälla barnafröjd. Det kunde inte kännas ljuvare att vakna i himlen. De spröda tonerna från klockan var klara som himmelsk musik, och man liksom ville sluka de klara ljuslågorna och där våra kläder, nytt från topp till tå fick vi till julen. Vita linnen och byxor med spetsar på. Vi klädde på oss med andakt. Julen svepte sin frid och fröjd över allt och alla. Vi lämnar det övriga julfirandet med julkalas där barnen fick vara med samt en del andra barndomsminnen.

Karin berättar: "Var snäll mot mor"! År 1923 var det särskilt besvärligt. Hilda hade fått blodpropp efter en förlossning och var sjuk hela sommaren, flera av barnen hade fått knölros och mannen låg döende. Den 2 augusti när barnen skulle gå till skolan blev de inkallade till fars sjukbädd, han ville trycka alla barnens händer och säga farväl till de sina. Hans sista ord till barnen var: "Varen snälla mot mor!" Några timmar senare slutade Johan Nilsson och Hilda stod nu ensam med 12 barn.

Efter lång och dyster vinter blev det åter vår och nu skulle det bli fest i det lilla skogstorpet då äldsta dottern Ester skulle gifta sig. Mor hilda ville göra ett riktigt bröllop för sin dotter och Karin skriver: "Åh, vad jag beundrade Ester i sin vita klänning och vad hon var vacker då byns ungdom kom dit och ropade brudparet ut. Jag och syster Elin stod vid var sin sida med ljus, men då jag inte hade några skor, utan var klädd i tofflor försökte jag på alla sätt dölja detta".

Sedan blev det en del nödhjälpsarbeten med vägbyggen och skogsdiken i kronoskogen vid Södra Torp. En del av dessa hade mat hos fru Hilda.

Modern bor inte längre på Södra Torp men det är nästan gripande att läsa slutet i det lilla häftet till Mor. Torpet är nu rivet. Södra Torp, vårt barndomshem, står öde och förfallet. När vi kommer hem går vi ända dit. Där lever kvar så många oändligt många minnen. Med vemod i hjärtat vill man sjunga med skalden: Du hemmets jord, där jag som liten lekte, din blotta åsyn gör min känsla varm. Där är den stora stenen som vi sprang utför med bara fötter, där är platsen där lekstugorna låg och där vi kladdade och bakade sandkakor. Där är häggen, vår stora stolthet, som till varje pingst klädde sig vit som en brud. I den klättrade vi och där hade vi våra bestämda platser. Där satt vi och sjöng, gömda i lummig grönska, och där var smultronstället där vi hittade de första smultronen som vi plockade och med dem i en fuktig hand sprang vi in till mor. Mor skulle alltid ha de första smultronen.

Och där har vi stenröset där sädesärlorna varje år byggde sitt bo, och där på gaveln av ladugården är hålet som svalorna flögo ut och in genom. Där är stenen där vi ibland under ljusa härliga sommarkvällar samlades och sjöng: Hem, hem du sköna hem, ej finns en plats på jorden, så skön som du mitt hem. Därnere låg kista, som alltid såg mörk och kuslig ut, men där en liten fågel varje kväll satt och sjöng. Där kantarellstället som lyste gult av familjen kantarell. Där står aspen kvar vars löv alltid dallrade. Ja där lever sannerligen minnen.

När vi ser tillbaka blir oftast de mörka minnena glömda, man ser blott det som var roligt. Vi är tacksamma mot far, som var så god och snäll och tacksamma mot mor, som har slitit och arbetat, offrat och försakat. Må fars sista bön alltid stå för oss som vår stora plikt: "Varen snälla mot Mor!" Visst har Hilda haft en arbetsdag fylld av tungt arbete och mycken försakelse, men den mor som förmått skapa de ljusa minnen från hemmet som dottern Karin berättat, har kanske trots allt, levat ett rikt liv med sina barn.

Hilda är en av de icke så få kvinnor som utfört en hjältebragd i det tysta, och jag tror att den största lycka dessa hjältinnor känner när levnadsaftonen börjar skymma, är barnens kärlek och lycka. Om detta vittnar Hildas lugn och tillfredställelse.

Axel Johansson

Gå tillbaka