Hilda i Byholma

Ur tidningsurklipp av Axel Johansson.

"Mitt hem var så ringa, dess dörr var så låg..."

Mor Hilda i Byholma berättar om torparlivet i gångna tider.

När jag häromdagen satt och plockade i gamla protokoll och handlingar märkte jag hur januarisolens strålar likt julgransglitter blänkte i den utanför fönstret snötyngda granen, några sparvar hackade på fönsterblecket där vi brukade ge dem mat, det var en underbart vacker dag och då gick det bara inte att sitta inne.

Jag tog min bandspelare och åkte till min födelsesocken Torpa, där jag ville göra inspelningar. Någon hade sagt till mig att i Byholma i Annerstads socken bodde en änkefru, Hilda Johansson som nog hade en hel del att berätta, varför jag först stannade där.

Mötet blev intressant därför att Hilda var en barndomsvän, uppväxt i ett torpställe nära mitt föräldrahem.

Det var nu 62 år sedan vi sist träffades, och våra gemensamma minnen från barndomsåren kunde nu friskas upp. Men det är om Hilda jag skall berätta och får nöja mig med några plock från den inspelade rullen.

Hilda var född i en torpstuga under Hulegård i Annerstads socken. Hemmet var fattigt och föräldrarna hade 11 barn. Julaftonen tillbringades ofta hos morfadern vilken hade en liten stuga där helgen firades på gammalt sätt med halm på golvet, i vilken barnen brukade leka framför brasan i den öppna spisen. Julgran förekom inte, då det inte fanns några ljushållare för julgransljusen. Men varje barn fick ett julgransljus och då det saknades stakar togs en rå potatis som hållare som sen pryde julbordet. Några julklappar fanns inte.

Vid 13 års ålder fick Hilda plats som piga hos en lantbrukare med en årslön av 40 kronor. Så bytte hon plats någon gång vid 15 års ålder och fick vara med om att slagtröska, det var 3 män och hon som fick börja klockan 3 på morgonen, men först klockan 6 fick de sitt morgonkaffe. Så fortgick arbetet hela dagen omväxlande med tröskning eller i ladugården samt med matlagning och disk, varför arbetet inte brukade sluta förrän klocka 10 på kvällen. Sedan hade Hilda plats på betfälten samt på några större gårdar i Skåne vilket vi här förbigår.

Vid 19 års ålder fick Hilda plats som hushållerska hos en ungkarl i Piksborg med vilken hon sedermera blev gift. Hennes man hade tänkt att när järnvägen förlade en station till Piksborg så skulle där snart uppstå ett stationssamhälle varför han byggde ett hus där och öppnade en diversehandel. När sedan Hilda kom dit öppnades även kafé och matservering. Det gick bra under tiden järnvägen byggdes men sedan sämre och Piksborg har aldrig lyckats bli något stationssamhälle utan fortfarande finns där förutom järnvägsstationen endast ett eller möjligen två små hus. Detta medförde att affären gick dåligt med årlig förlust, medan barnaskaran ökades.

År 1913 hade de 6 barn och det sjunde väntades. Ekonomin var undergrävd varför de nödgades sälja fastigheten i Piksborg och arrenderade ett torp på Sundranäs ägor, vilket var mycket förfallet och hade stått obebott i två år. Till torpet som kallades Södra Torp, fanns ingen väg, utan det blev sjön Bolmen som fick utgöra färdvägen, under vintern på isen och under sommaren med båt.

De många svårigheterna de hade att brottas med både då det gällde att nödtorftigt reparera huset samt få någon gröda på de små steniga åkerlapparna skall vi här förtiga. De var inte ensamma om att brottas med fattigdomen vilken givetvis kändes mera tyngande för de i regel mycket barnrika familjerna i de små torpstugorna.

Vi lämnar familjen på några år tills det åter skulle födas barn på Södra Torp. Barnmorskan kom dit och denna gång blev det tvillingar. Det var år 1918 då spanska sjukan rasade som värst. En onsdag föddes en flicka men tre dagar senare eller på lördagen var inte det andra barnet fött. Barnmorskan var tveksam inför en tvångsförlossning i den ensamma stugan i skogen utan någon nämnvärd hjälp, och att få dit en läkare var omöjligt då det i de flesta hem fanns sjuka som behövde läkarhjälp. Och dessutom fanns ingen väg till stugan. Det beslutades därför att transportera den sjuka till Ljungby lasarett. Så gjordes i ordning roddbåten och i aktern på båten ställdes en gammal gungstol där Hilda skulle sitta och ha lite stöd så hon inte föll i sjön. Hildas äldsta dotter satt i båten med den nyfödde tvillingen och barnmorskan såg efter så inte Hilda föll i sjön, mannen Johan Nilsson satt vid årorna. På stranden stod de små barnen gråtande och vinkade farväl till sin sjuka mor.

Det var säkert en gripande syn att se den bräckliga farkosten lämna hemmet. Resans besvärligheter ökades ytterligare genom att på sjön var det storm och vågorna gick höga och skummet yrde kring båten. Hilda trodde att båten skulle välta och då slapp hon visserligen plågorna men modershjärtat ville brista då hon tänkte på att hon kanske nu för alltid fick lämna sina kära barn.

Mannen Johan rodde för livet bland vågorna och önskade att någon kunnat lugna den upprörda sjön. Slutligen kom de till Piksborgs station men då var Hilda så medtagen att det ansågs uteslutet att hon skulle kunna leva tills hon på järnväg transporterades till Ljungby varför vänliga människor i Piksborg ordnade ett rum där hon blev tvångsförlöst. Efteråt blev Hilda mycket sjuk och när slutligen läkaren kom dit säger Hilda att han blev förvånad. Var det möjligen därför att Hilda levde? Efter 14 dagar ledde de Hilda åter till båten och hem till Södra Torp. Den gången var sjön Bolmen lugnare. Hemkommen fick först mannen och sedan Hilda spanska sjukan.

Nu fick barnen så gott de kunde passa mor och far samt de nyfödda tvillingarna. Men Hildas starka fysik var inte lätt att knäcka, krafterna återvände och det blev åter sol och glädje i torpstygan på Södra Torp när mor Hilda åter frisk och stark kunde samla sin barnaskara kring sig. En kärnkvinna som få!

Hilda berättade om sina svårigheter vid ett annat tillfälle, det var de första dagarna i april månad. De hade två kor men fodret var slut. Då gick hon till en lantbrukare Edvin på Nyegård och ville köpa ett lass halm. Halmen lades in i stins Burmans vedbod i Piksborg, men hur skulle hon få hem halmen. Isen låg kvar på sjön men den bar inte och det var cirka 3 km skogsstigen hem till torpet.

Mannen låg sjuk, och så fick Hilda med rep binda hop halmen till knippor som med dessa över axlarna bära hem 340 kg halm, dels över den bräckliga järnvägsbron vid Piksborg dels gångstigen hem. Detta arbete utförde hon tre veckor före hon födde sitt elfte barn. Hilda säger lungt att det hade inte varit så svårt om hon inte varit så tung på foten som en kvinna blir vid sådana tillfällen. När sedan Hilda skulle betala halmen sa lantbrukaren att har du burit hem halmen så kostar den ingenting.

Vid ett annat tillfälle, det var på våren, och på Södra Torp fanns inget utsäde. Någon förslog att gå till de spannmålsproducerande gårdarna i Östraby och Bolmsö så blev hon säkert hjälpt med utsädet. Jag tog Gud i hågen säger Hilda och alla var så snälla. Särskilt folkskollärare Svensson var allra bäst men det var många fler. Först klockan 10 på kvällen var hon färdig att vandra hemåt, den 1,5 mil långa vägen och det var kolmörkt.

Säden skulle Jöns Svensson hämta dagen därpå men hon hade fått lite smör och fläsk mm. Det var 7 paket hon bar i händerna. Hon kunde nödtorftigt hitta vägen till Piksborg men det var värst när hon skulle över järnvägsbron. Hon kunde inte se de bräder som låg vid sidan om spåret och då måste hon krypa över bron. Men då det inte gick att samtidigt ha de 7 paketerna måste hon i mörkret krypa över bron två gånger och dela upp paketerna.

När jag kom hem till Södra Torp säger Hilda började dagen randas och vad roligt var, jag hade säd mera än till utsädes och månad. De hade två kor men lite sovel till barnen.

Hildas man var sjuk i 8 år och när han skulle jordfästas måste begravningsgästerna ta av sig skorna och vada i vattnet med liket över en mosse tills de kom till en skogsstig där en arbetsvagn mötte med skjuts, så gick bärarna och höll i kistan där vagnen slingrade sig fram bland tuvor och rötter. Vid Byholma mötte likvagnen.

Visst har det varit svårt ibland säger Hilda utan bitterhet, men det har gått bra i alla fall. Nog hade det varit skönt om det då funnits barnbidrag, men hon hade mött snälla människor, och dessutom hade en syster i Stockholm ofta hjälp henne, och även kommunen har hjälpt då det varit för svårt.

Hilda har fått 12 barn av vilka 5 är döda. Nu har jag det bra säger Hilda. Jag har så underbart snälla barn och så har jag köpt ett eget hus i Byholma som också ger lite inkomster och så har jag min folkpension.

På bordet hos Hilda låg en bok på ett 30-tal maskinskivna sidor. På omslaget står "Till Mor" och är ritat med vattenfärg en liten stuga som skall vara Södra Torp och under är präntat: "Mitt hem är så ringa, dess dörr är så låg, men aldrig en kärare boning jag såg, på hela den grönskande jorden". Boken är från dottern Karin där hon på ett ömt och rörande sätt skildrar sina barndomsminnen, den lycka, glädje och kärlek till det lilla hemmet som fanns i denna enkla torpstuga. Men främst är det mor hon vill hylla, mor som, trots de små möjligheterna, förmådde skapa så många ljusa minnen från torpstugans julhelger eller andra tillfällen då hon sökte bereda de sina glädje. Säkert har dessa torparstugans barn väl minnen av försakelse, men dessa kanske uppväges av minnet av den trygghet och tillfredsställelse de kände i hemmet hos far och kanske främst minnet av mor.

Till dotterns intressanta skildring av hemmet får vi kanske tillfälle att senare återkomma!

Axel Johansson

Gå tillbaka